Akiras nya favoritkonstnär

Idag var det övertöntigt varmt och det gick knappt att vara ute så vi gick till New museum på Bowery istället. Vi bor bara några kvarter därifrån men ändå tog det oss över en månad att pallra sig dit, slött. Tyvärr fick man inte fota där inne men det fanns en del bra, roligast var att lillen inte kunde slita blicken från ett av Paul McCarthys verk (bild här). Han bara tittade och tittade och tittade. Sedan gick vi till en pub och drack diskvatten, jag ska sluta testa alla öl jag ser - Brooklyn Lager är ju bäst.

Nu ska vi lägga Akira och grilla lite burgers på terrassen, klockan är halv åtta och det är nästan trettio grader varmt. Vi är som två fläsklägg i ett långkok.

En vernissage är en vernissage är en vernissage

Det var en bra kväll i Chelsea, inget speciellt hände men det var gött att komma ut några timmar och kvällen var tropiskt ljummen. Perfekt för att hänga runt på några vernissager och klunka gratisvin. Jag pratade lite med en av assistenterna på galleriet där jag lämnade min katalog och fick höra att hon gillade grejerna men att de för tillfället inte hade plats för några nya konstnärer - typ vad jag förväntat mig att höra. Galleristerna hade dock inte hunnit titta så än det inte helt tokkört.

Men något som definitivt talar mot att jag skulle få ställa där (eller på något annat galleri i Chelsea) är priserna. Man fick betala väldigt mycket för några fjuttmålningar stora som ett halvt A4 och de övrigt verken på utställningen låg mellan 100.000 - 200.000 kr. Mina grejer - som är relativt stora - kostar drygt 25.000 kr (well, än så länge iaf) och gallerierna har nog en prisnivå de vill hålla.

Men det var ett nyttigt uppvaknande, nu släpper jag Chelsea och letar vidare.

Det var EXAKT som jag förväntat mig. Miljön, människorna, vinet och solnedgången. New York är så förutsägbart ibland.

Att mingla ensam är sådär. Och att ta kort på sig själv när man minglar ensam är ännu mer sådär.

Småkonsten till vänster kostar 40 lakan styck.

Sedan gick jag på några vernissager i detta hus.

Alla var inte gallerier, men rätt många (resten var typ ateljeér).

Där pissade jag i en Duschamp-pissoar, signerade den och gick hem.

Be right back

Den här värmen kombinerad med vernissagevinet sög musten ur mig så du får helt enkelt återkomma om du vill läsa om min kväll i Chelsea. Jag måste nämligen gå och lägga mig nu och pallar inte att skriva ett ord till.

Det är ju därför jag är här

Idag var det dags för en gallerirunda i Chelsea igen. Av ett hundratal gallerier hade jag sållat ut tre som visar grejer jag gillar och där jag tror att jag (min konst) skulle kunna passa in. Inget av de två första kändes speciellt bra på plats men det tredje var grymt så jag snackade lite med dem och lämnade en katalog. De bjöd in mig till vernissagen imorgon och det är väl dags för lite konstmingel nu, eller hur?

Oavsett vad som händer så har jag iallafall kommit igång och det känns väldigt, väldigt bra.

Stux Gallery - mitt i smeten och på tok för stort för mig.

Ibland går man in genom en dörr och tror att det ligger ETT galleri där, men det kan lika gärna vara portalen till ett tjugotal.

Jag gillar verkligen alla konstnärer detta galleri representerar, känns lite som mitt Stockholmsgalleri i urvalet. Dessutom är det lagom stort och helt perfekt.

Om jag får ställa ut här, kommer ni och tittar då?

Och så en Guinness för att fira att jag kommit igång.

Kan det vara något i ölen?

Maria börjar bli lite orolig över att jag håller på att förvandlas till en sportkille, hon känner inte igen mig längre säger hon. Själv känner jag att det är en process som inte riktigt går att hejda, jag håller till och med på och letar Yankeesbiljetter. Jag vill sitta där och dricka öl i plastmugg och skrika "out" så att korvflisorna* ryker.

*Om de har vegokörv vill säga**.

** Vilket jag tvivlar hårt på.

Snowlotus - det låter ju bra iallafall

När jag tröttnade på att gå runt med Akira i regnet så gick vi till en bar i kvarteret och lekte med trumman en tant lurade på mig i Chinatown. Jag tog en öl och tittade lite på medicinen jag köpte av en annan tant i samma område. Den västerländska läkekonsten har fått sin chans, nu ska jag hela min hals* med fjärran österns samlade kunskap.

*Jag verkar ha åkt på någon infektion som aldrig går över. Att gå till läkare och trassla med försäkringspapper känns lite meckigt för en så fjuttig sak.

Vad är oflyt?

Jo, det är när man efter tre jobbiga nätter äntligen får sitt barn att sova hyfsat men den fjärde natten får barnet feber i några dagar och allt man har gjort raderas ut. När man sedan ska få tillbaka barnet i sömnvanorna man lärt det går det inte. Överhuvudtaget. Det har istället blivit värre. Ungefär som när han över en natt glömde bort hur man använder en nappflaska - livet blir onödigt jobbigt.

Maria får sova otroligt lite när han ska ha uppmärksamhet varje halvtimme natten igenom och själv blir jag förstås påverkad, men inte lika mycket. Vi har provat att jag ska ta honom under natten men det har funkat ännu sämre. Då får ingen av oss sova. Som det är nu kan jag åtminstone gå upp tidigt på morgonen så att Maria får sova ett par timmar efter helvetesnätterna.

Jag vet att det låter gnälligt och det gör inget om vi inte får sova så jättemycket jämt. Det som är så störigt är att vi hade honom ju och så hostar en ungjävel i hissen och vi hamnar på tio minus. Fan, fan, fan.

Det är så jävla segt det här.

jag knäpper mycket och sållar hårt

Idag har jag plåtat som en galning. Det lönade sig. Jag har tagit nästan 4000 bilder sedan vi kom hit för drygt en månad sedan och 1500 av dem är mer eller mindre lyckade. De ligger på min värdefullaste ägodel (den externa hårddisken) som bara stiger i värde för varje dag.

Till middag skulle jag göra pesto men jag vetefan vad som hände, den skar sig liksom och blev som keso. Jag har gjort pesto hundratals gånger utan problem så jag skyller på mixern, den var konstig och blev varm så osten smälte typ. Men den blev god ändå. På kvällen gick vi lite i kvarteren nedanför oss där det nästan bara bor hispanics och vi kände båda att vi nog aldrig vill åka hem. Vi bor ju här nu.

Det kommer konst, jag lovar!

Först av allt. Jag ber om ursäkt att min blogg har utvecklats till en hej-titta-vad-vi-gjort-idag-blogg och för tillfället inte handlar ett dugg om konst. Det var inte planen. Men just nu har jag inte så mycket konstrelaterat att skriva om eftersom jag slarvat lite på den fronten. Jag SKA ta tag i galleriletandet och vi KOMMER att gå på utställningar. Så mer konst kommer, det är bara det att det finns tio miljoner andra grejer att göra också.

Månaden vi har kvar ska jag utnyttja väl till mina projekt (konst, foto, kontakter). Jag har gått igenom alla gallerier i Chelsea på nätet och har ett tiotal som jag ska kolla närmare på och sedan besöka. Efter det vet jag nog ganska väl vilket/vilka av dem som passar mig och som jag ska ta kontakt med på allvar. Sedan får vi se. Skulle inget funka i Chelsea går jag vidare till nästa område, men om man kollar mitt track record så brukar jag få som jag vill.

Idag har det varit en fantastisk dag men det ska jag inte blabba så mycket om. Jag besparar er.

Äntligen hittade jag hjärntvättarkanalen. Det visade sig visst att vi hade ett par hundra fler kanaler än vi först trodde. Nu kan vi kolla på cyniska och giriga predikanter varenda söndag. Hurra!

Central Park var exakt så söndagsskön som det bara kan vara där. Baseball och allt.

Jag hade kunnat stå och plåta sportkillar hela dagen.

Akira gillar när saker rör sig. Flugor, bilar eller bara vuxna män i tights - vad som helst.

Sedan gick vi till favoritgläntan och hade picknick på vårt duschdraperi. Efter det knallade vi de 65 kvarteren hem utan att smälla av. En perfekt söndag.

Bla, bla New York

Bla bla bla, Coney Island bla, bla, blbibla knas med tunnelbanan så vi bla, blabb, bla istället. Sedan bla, bla bla, bla bla och så gick vi bla, bla, blaff. Och nu går jag och lägger mig. Bla.

Bla, bla, bla high lane walk. Eller high walk lane? Blab.

Bla, babbel, bla och varmt som satan.

Bla, bla, loppis bla, bla varmt så in i helvete.

Öl, bla, gott bla, bla lillen, blabla.

Sextio kvarter. Bla, bla. Hemma.

Tatueringar, skägg, muskler och jag

Detta är andra gången (av två möjliga) som jag kommer hem ogaddad från en tatueringsmässa. Inte ok. Jag var dock extremt nära att tatuera ett old school-hjärta på insidan av handleden men jag pallar inte riktigt med tanken på att ha nålar stickandes där. Efter några whisky kanske?

Jag fick iallafall några uppslag, lite ideér och massor med visitkort. Vi har en månad kvar i stan så jag hinner lätt göra något om jag vill. Fast allra, allra helst skulle jag vilja tatuera mig i Japan. Det borde snart vara dags att åka dit igen.

Roseland Ballroom. Gammal skön lokal.

Jag smälte inte in helt bland alla skägg och muskler.

Traditionellt japanskt handhackande.

Det enda jag fick med mig var en tisha från Hells Angels NYC. Deras klubblokal ligger bara några kvarter från oss så man kan nästan säga att jag är medlem nu.

På vår gata var det full fart som vanligt när jag kom hem. Vi bor där vid gatlyktan i mitten.

Jag tar med mig ett par tusen ändå

Jag går ju i lite gaddningstankar och då passar det ganska bra att det är en tatueringsmässa i stan nu. Jag kommer kanske inte att sätta mig under nålen idag men det är ett bra tillfälle att se vilka av New Yorks studios som är ok. Eftersom det ligger en i varje gatuhörn menar jag.

Helst skulle jag vilja hitta någon tjej som gör det, de är definitivt färre men brukar vara de mest begåvade.

Tillbaka till verkligheten, typ

Idag var farmoderns sista dag i stan och vi tog några varv runt Chinatown och bockade av de sista punkterna innan hon hoppade in i en taxi och lämnade oss med det lilla byltet. No more sovmorgon. No more gå ut och dricka bärs bara vi. Vi fick en liten smak av friheten men den rycktes bort lika fort.

Men vi hämtade oss snabbt och för att fira sommaren och det goda livet öppnade vi en flaska bubbel på terrassen och hade det rätt gött. Varför ska man ha det sämre än såhär?

Min nya drog - bubble tea. Nåt kinesiskt påhitt som jag är helt såld på.

Älskar att väggarna man går förbi varje dag transformeras hela tiden.

Om man räknar hur mycket extra terrassen kostade och delar det med gångerna vi suttit här hittills så går varje sittning på typ några tusen.

Men fan vad det är värt.

Kvällspromenad med barnvagnen. Allt är så fint här.

Nu räcker det med Brooklyn

Asså, jag pallar inte skriva så mycket idag heller. Vi gick fram och tillbaka till Brooklyn för att kolla på judarna i Williamsburg och sedan fick Maria och jag en bonuskväll på krogen. Eller kväll och kväll, en dryg timme blev det. Men den utnyttjade vi väl. Nu har vi nyss ätit grymt käk från veganrestaurangen runt hörnet.

Imorgon drar morsan tillbaka till Sverige så nu är det hög tid att koncentrera sig på konsten. Vi har en månad kvar här och jag har mycket kvar att göra. Så det är väl bäst att jag gör.

Akira är hungrig.

Williamsburg bridge. Idag var det riktigt rövväder.

Men vi var rätt glada ändå.

Vi kollar in judar. Egentligen vill de inte bli plåtade så man måste låtsas att man tar kort på något annat hela tiden. Den här bilden blev väl sådär.

På en bar bredvid oss. Jag drack en riktigt, riktigt dålig öl. Tänk Bud Light utspädd med diskvatten.

Nästan två timmar frihet!

Eftersom Akira haft feber i några dagar så har vi inte kunnat utnyttja barnvakten men ikväll mådde han fint så vi passade på och drog ut på stan. Eftersom vi bor mitt i ett bardistrikt behövde vi inte dra speciellt långt - det ligger tjugo barer inom några minuters radie så vi tog ett par inom krypavstånd.

Vi har gått förbi detta ställe varje dag i en månad (det ligger fem meter från vår dörr). Äntligen kunde vi gå in - och det var underbart.

På nästa ställe hade Maria varit och lämnat en drink åt mig för några veckor sedan. Vilken tjej va?

Nästan som förr. Tio minuter senare var vi tvungna att gå hem och natta babyface.