Dricker blaskigt kaffe,

lyssnar på hiphop och längtar till New York*.

* En gång körde det förbi en bil med nedvevade rutor som INTE spelade hiphop (eller någon latinovariant) - utan hårdrock. Alltså en enda gång på drygt två månader.

Att dopa sig eller ej

Nina Simone på stereon och första eftermiddagen i ateljén efter en veckas frånvaro. Det känns lite svajigt men jag börjar komma igång. Här kan man ana bild #17 som än så länge inte ser så mycket ut för världen men som efter några varv i min kvarn kommer att transformeras till storartad konst. Eller åtminstonde något alldeles fantastiskt extraordinärt.

Nu är frågan bara - är det för sent att dricka kaffe och sparka loss ordentligt - eller kommer jag aldrig att somna ikväll då?

Farsor på stan

Man kommer ständigt på saker om sig själv. Som att man fortsätter att åldras t.ex. Sånt blir extra tydligt när man beblandar sig med tjugonågontingåringar i ett trångt bergrum (som egentligen var en tunnel) och försöker att inte låtsas om att man är äldst i berget. Ölen var kall och gratis och vi hade det inte tråkigt på något vis men så fort den sista drinkbiljetten tog slut var vi på väg därifrån. Och lämnade skocken med minutiöst fixade människobarn bakom oss.

Undrar vad nästa inbjudan kan bli?

Och nu kommer jag få ännu fler orbträffar

Här är de senaste sökningarna som gjorts för att komma till min blogg. Det är ju fantastiskt att om man söker på "konstnär" så kommer man till mig* men ännu roligare är att jag får hit folk som vill veta mer om orber. Allt de får är ett hånskratt rakt i ansiktet.

* Om man googlar "konstnär" så får man 995 000 träffar. Jag kommer på sjätte plats.

Sjukt tråkig blogg

Asså den här förkylningen. Vidrig. Jag blir extremt sällan sjuk men när det händer brukar det slå till rejält. Och det är väl ok, men att ta hand om ett sjukt, gnälligt barn SAMTIDIGT som man själv bara vill dö känns inte lika ok. Inte nog med att jag inte kan uträtta det jag tänkt göra under denna vecka* nu kan man inte ens gå till videobutiken, hyra tio filmer, bädda ned sig i soffan och glömma världen. För den lilla personen behöver mig/oss mer. Han gråter när han hostar stackarn.

Men det finns EN bra grej med att vara såhär förkyld (det är blöjrelaterat).

*Jag har fortfarande en konstvetare med stort släptåg på besök i ateljén den 27 september. Och jag har fortfarande inte något (färdigt) nytt att visa upp. Det får bli work in progress.

Och så står väl terrakottaarmén där också?

Inbjudningarna fortsätter att trilla in från Linda Skugge, denna gång lockas det med fri dryck i bergrummet på Skeppsholmen på lördag. Hur skulle jag kunna stå emot något sådant? Att jag och mitt sällskap kommer vara äldst i grottan och att The Next Big Thing antagligen är någonslags Idol-ripoff struntar jag blankt i. Här ska bergrumsfestas!

Man är ensam. På både gott och ont.

En dålig sak med att vara egenföretagare är totalansvaret man alltid har för att allt ska gå ihop. Inte bara ekonomin utan även tiden. Det finns ingen projektledare eller chef som kliver in och berättar vad man ska göra och hur man ligger till. För mig skapar det en viss stress och önskan att alltid ligga extremt väl till. Jag löser det genom att planera och ligga före*.

Men det går ju förstås inte alltid. Nu t.ex. är jag hemma med ett sjukt barn och naturligtvis håller även jag själv på att bli sjuk också (jag blir typ aldrig sjuk) och det påverkar ju mitt jobb och vad jag tänkt få klart denna vecka. Det finns ingen att ringa in och om det fanns det skulle den personen inte ha en jävla aning ändå. Allt man kan göra är att försöka släppa vad man har i huvudet och försöka landa i situationen. Inte alltid så lätt.

* Man kan förstås köra sista-sekunden-metoden också - extra bra om man vill gå in i väggen.

Antiklimax

Gårdagens firande av utställningen i Göteborg hann inte så långt för plötsligt exploderade vårt barn i en snorbomb som snart övergick i rejäl feber. Istället för skumpa och tjohej blev det promenad till apotek och trugande med diverse febernedsättande. Mer snor och en ganska sömnlös natt.

Eftersom jag hade tänkt jobba i ateljén idag men inte varit utanför dörren så kan man väl säga att jag har gjort min första vabb. Vart ska jag skicka fakturan?

Tur att man har en flaska bubbel på kylning

Då är det bestämt. 2011 blir året jag ska ställa ut separat på Galleri Thomassen i Göteborg (jag återkommer med datum). Ett galleri i min smak och det perfekta stället att premiärvisa den kommande serien målningar på. Hurra!

Nytt vitt nytt vitt nytt vitt nytt

Nu syns det även på min hemsida att jag flyttat till ny ateljé. Svingött att rensa bort den gamla layouten (hur bohemiskt charmig den än kan ha verkat). Nystart på alla sätt.

Om en halvtimme kommer göteborgsgalleristen på besök och jag har en del kvar att fixa och gå igenom eftersom jag suttit och lallat med hemsidan istället. Det var ju inte planen men gjort är gjort.

Der smutisch plyte i ljuset

Som om jag skulle orka sitta och blogga en söndagsnatt. Kolla på den här så länge så återkommer jag imorgon:

Jag fick honom!

Nu har jag ungefär en timme på mig att få något gjort så varför sitter jag här och bloggar?

Update: Det blev rekordlåga 40 min och jag hann inte ett skit.

Minibesök

Idag är min lilla praktikant på plats i ateljén. Han gillar precis som jag att dekonstruera saker. Och han gör det bra.

Själv har jag inga större förhoppningar om att få något gjort idag men ibland dyker det upp luckor - som nu t.ex är han otroligt upptagen med mina rollers. Ska jag hinna starta photoshop innan han tröttnar?

Update: jag hann inte.

Memory lane 2 september

Maria är på reklamfest, lillen sover och SVT-play strejkar. Jag knäpper en bira och bjuder på en liten flashback.

I september för fem år sedan bodde jag på ett berg vid Tekniska högskolan och hade bara känt Maria i några månader. Titt vad unga vi var (ja, iaf Maria, jag ser lite schleten ut).

I september för fyra år sedan hade jag min första utställning i Stockholm. Det kom otroligt mycket folk och vinet flödade. Jag hade visserligen redan sagt upp mig men det var nog efter den kvällen jag VERKLIGEN bestämde mig för att satsa fullt ut.

En septemberkväll för tre år sedan var jag och mitt sneda långfinger på fest hos Johnny. Shit vad många gånger jag stått och rotat i den där kylen.

I september för två år sedan hade jag vernissage på ett galleri vid Karlaplan som jag tack och lov inte samarbetar med längre. Men som synes flödade vinet ganska bra där också.

I september förra året hade vi ingen aning om hur Akira såg ut.

Man vill ju inte bli en kontorstjockis

Det är viktigt med friskvård så med jämna mellanrum snurrar jag ett par varv på stolen. Annars fortskrider arbetet och jag väntar fortfarande på svar från alla plexiglasexperter där ute*.

*Om jag hade 100.000 läsare kunde jag bara hinta om att jag funderar på plast och några timmar senare skulle det stå en hel pall utanför min dörr. Men sen skulle man kanske börja överutnyttja det och be om omöjliga saker och bloggen skulle bli ett monster som man måste mata med produkter och så måste jag flytta till ett större rum än jag har råd med för att få plats med alla grejer och då måste jag ta jobb som tidningsbud och det pallar jag bara inte med.

Lika bra att saker fortsätter vara som de är.