Innan jag drog från dimman igår så gick jag förbi den butik i Göteborg där jag spenderat överlägset mest pengar genom åren. Konstnärsbutiken IN-EX hade inte förändrats en millimeter, kilramarna låg där de brukade och det luktade på pricken likadant nu som då. Att gå runt där inne efter drygt 10 år kändes minst sagt märkligt - inte för att jag fortfarande gnetar med samma sak utan för att nu gör jag det på riktigt. Då var jag i allra högsta grad en glad amatör med högtflygande planer och nu lever jag det liv jag drömde om med utställningar på fina gallerier och konsthallar. Men tänk om jag vetat hur lång vägen var, hade jag orkat fortsätta?
Jag har hört och läst från flera olika håll att det tar ungefär 10 år att bli riktigt bra på något. Spelar ingen roll om det handlar om att lira gitarr, hoppa höjdhopp eller snickra utedass. Eller att arbeta som konstnär för den delen. För egen del stämmer det ju rätt bra eftersom jag för 10 år sedan var överlycklig över en utställning på Hisingens bibliotek och nu ska jag snart ställa ut på Galleri Thomassen som då var så ouppnåeligt (till och med för hybrisdaniel) att jag knappt vågade gå in. Hårt arbete, lite tur och tajming kan ta en hur långt som helst.
Jag får då och då mejl från personer som vill hålla på med konst, en del är under utbildning, de flesta inte. Alla undrar hur jag gjort för att lyckas så bra och vill ha tips (precis som om det fanns en mall att följa) och jag svarar alltid likadant. "Om man har talang och är tillräckligt envis och uthållig kommer det förr eller senare att hända men det finns inga genvägar. Man måste jobba envetet och någon form av konstutbildning är absolut nödvändigt." Att jag nått dit jag har med "bara" tre år i konstskola får nästan anses vara en sensation, konsthögskola är i princip ett måste.
Jag brukar skrämmas lite också och skriva att man dock inte kommer någonstans utan grundtalang och är man inte beredd att lägga många, många år på att leva under existensminimum och ensam gneta med sin konst så ska man nog titta efter något annat att göra. En 90-talist som vill slå igenom över natten som konstnär via sitt sovrumsskapande kanske blir lite besviken men jag tycker att det är bäst att vara ärlig. MEN. Jag avslutar alltid mejlen med att om man har allt ovanstående och är beredd att kämpa så finns det inget som slår detta liv.
Jag ångrar inget.
