Det är konstigt det där med döden. Helt plötsligt försvinner en person som alltid funnits och man får aldrig träffa den igen. Helt sjukt egentligen. Men också världens naturligaste grej, det enda vi kan vara riktigt, riktigt säkra på är ju att vi alla kommer att dö.
Min morfar finns inte längre och kommer att vara saknad för all evighet, men sörja ska man nog inte göra för länge. Livet är till för de levande. Som Akira till exempel. Idag upptäckte han sin egen spegelbild (på undersidan av den där röda grejen) och kunde knappt slita sig. Ett litet egobarn vi fått.
